Stanley C Wallace vid orgeln på California Theater i San Francisco. Fotograf okänd
Stanley C. Wallace (1895- ?) Under 1920-talet turnerade Wallace runt världen och gav konserter. Han var ofta engagerad av Wurlitzer och kontrakterades av SF att spela dagligen till filmer. Han var också ansvarig för utbildning av lokala organister. Hans kontrakt sträckte sig från augusti 1926 till januari 1927.
Gösta Hådell (1903-1975) hade en gedigen musikalisk utbildning och gjorde sig tidigt känd som organist, dirigent och arrangör. Det är därför knappast förvånande att Svensk Filmindustri ordnade så att han fick privatundervisning under det halvår som Stanley C. Wallace vistades i Stockholm. Tanken var att Hådell skulle ta över spelandet fr.o.m. den 1 februari 1927.
Karriären som biograforganist blev dock inte särskilt lång. Han hade redan andra uppdrag och fick snart ännu fler, bl.a. som dirigent för Palladiums orkester, som musiklärare vid Norra Latinläroverket och inte minst som organist i Katarina kyrka där han kom att verka under hela 40 år.
Karriären som biograforganist blev dock inte särskilt lång. Han hade redan andra uppdrag och fick snart ännu fler, bl.a. som dirigent för Palladiums orkester, som musiklärare vid Norra Latinläroverket och inte minst som organist i Katarina kyrka där han kom att verka under hela 40 år.
John Malm (1901-1965) var istället den som blev Skandias huvudorganist under 1927 och några år framåt. Han bidrog till att göra orgeln känd långt utanför biografsalongen genom radio (1927) och grammofon (1930). Skivinspelningarna visar att han kände till spelknep som enbart kan utföras på en biograforgel, t.ex. glissandoeffekten glide (portamento). Detta, liksom hans flitig bruk av svällarpedalen tyder på att han var väl medveten om hur amerikanska och engelska biograforganister trakterade instrumentet.
Malm hade liksom Hådell en gedigen musikutbildning och kom senare att bli känd som schlager- och filmkompositör. Tidningen Våra Nöjen skriver 1927 ”man kan utan vidare konstatera att Malm med smak och kunnighet trakterar sitt jätteinstrument. Han får litet ”malmklang” ur det, skulle man kunna säga”.
Malm hade liksom Hådell en gedigen musikutbildning och kom senare att bli känd som schlager- och filmkompositör. Tidningen Våra Nöjen skriver 1927 ”man kan utan vidare konstatera att Malm med smak och kunnighet trakterar sitt jätteinstrument. Han får litet ”malmklang” ur det, skulle man kunna säga”.
Sándor László (1895-1970) var konsertpianist och kompositör och gästspelade på Skandia under några veckor våren 1928. László, som var född och utbildad i Ungern var ett välkänt namn för stockholmspubliken och hade framträtt som pianosolist tillsammans med Konsertföreningens orkester och även på Berns. Som biograforganist var han däremot ett oprövat kort.
Tidningen Social-Demokraten skriver den 10/3 1928: ”Hr László inledde programmet med en ”uvertyr”, som befanns vara en på mycket fri hand gjord fantasi över motiv ur Tannhäuseruvertyren, Han beledsagade därefter även Veckorevyn med fria fantasier på det ideligen tremulerande instrumentet. Måhända kan hans ingivelse bli mer omväxlande, när han hunnit vänja sig vid detta instrument, som tydligen inte ligger honom så nära som flygeln.”
Tidningen Social-Demokraten skriver den 10/3 1928: ”Hr László inledde programmet med en ”uvertyr”, som befanns vara en på mycket fri hand gjord fantasi över motiv ur Tannhäuseruvertyren, Han beledsagade därefter även Veckorevyn med fria fantasier på det ideligen tremulerande instrumentet. Måhända kan hans ingivelse bli mer omväxlande, när han hunnit vänja sig vid detta instrument, som tydligen inte ligger honom så nära som flygeln.”
Annons den 10 mars 1928
1930-talet
Hösten 1929 visas den första svenska ljudfilmen, ”Konstgjorda Svensson” och den kom snabbt att följas av fler både svenska och utländska ljudfilmer. Detta innebar helt nya förutsättningar för Skandiaorgeln. Varken den eller de många orkestermusiker som arbetade på biograferna behövdes längre. Teknikskiftet fick stora konsekvenser: orgeln tystnade och musikerna gick ut i strejk.
Men helt tyst och oanvänd är Skandiaorgeln ändå inte. Under en vecka i oktober 1937 spelar Gösta Berlin (1898-1952) Taube-melodier och en vals av Kai Gullmar i anslutning till visningarna av filmen ”Familjen Andersson” och i februari året därpå spelar Frithof Staerke (1903-1960) under en vecka ett potpurri ur operetten ”Rose-Marie” när den amerikanska filmversionen från 1936 visas för stockholmarna.
Hösten 1929 visas den första svenska ljudfilmen, ”Konstgjorda Svensson” och den kom snabbt att följas av fler både svenska och utländska ljudfilmer. Detta innebar helt nya förutsättningar för Skandiaorgeln. Varken den eller de många orkestermusiker som arbetade på biograferna behövdes längre. Teknikskiftet fick stora konsekvenser: orgeln tystnade och musikerna gick ut i strejk.
Men helt tyst och oanvänd är Skandiaorgeln ändå inte. Under en vecka i oktober 1937 spelar Gösta Berlin (1898-1952) Taube-melodier och en vals av Kai Gullmar i anslutning till visningarna av filmen ”Familjen Andersson” och i februari året därpå spelar Frithof Staerke (1903-1960) under en vecka ett potpurri ur operetten ”Rose-Marie” när den amerikanska filmversionen från 1936 visas för stockholmarna.
I ett reportage i tidningen Teknik för Alla från 1942 sägs ”Det är nu åtskilliga år sedan Skandiaorgeln användes, och det kan diskuteras om den i sitt nuvarande skick är funktionsduglig”. Den som uttalar dessa ord är orgelbyggaren Hans C. Schuster (1888-1970). Han var född i en orgelbyggarfamilj i Östersund, men emigrerade som 22-åring till USA där han fortsatte att ägna sig åt orgelbyggeri. Vid hemkomsten, 1938 var han Sveriges främste kännare av amerikansk orgelteknik. Det blir också han som hösten 1943 får uppdraget att reparera Skandiaorgeln.
I pressen beskrevs det som en ”genomgripande ombyggnad”, men var av allt att döma snarare en iståndsättning. Ingenting i orgelns konstruktion verkar ha förändrats. Däremot får spelbordet en ny färgsättning i vitt och guld och placeras på ett höj- och sänkbart podium. För nu ska orgeln upp i rampljuset: ”SF har beslutat att återuppta idén med musikaliska introduktioner före filmprogrammet” (SvD den 24 december 1943). Skandiaorgeln är alldeles för bra för att få stå oanvänd.
I pressen beskrevs det som en ”genomgripande ombyggnad”, men var av allt att döma snarare en iståndsättning. Ingenting i orgelns konstruktion verkar ha förändrats. Däremot får spelbordet en ny färgsättning i vitt och guld och placeras på ett höj- och sänkbart podium. För nu ska orgeln upp i rampljuset: ”SF har beslutat att återuppta idén med musikaliska introduktioner före filmprogrammet” (SvD den 24 december 1943). Skandiaorgeln är alldeles för bra för att få stå oanvänd.
Hans C. Schuster, Okänd fotograf
1940-talet
Willard Ringstrand (1908-1973) Annandag jul 1943 inleds SF:s nya giv med förspel på orgeln i anslutning till filmföreställningarna. På orgelpallen och med strålkastarljuset i nacken sitter Willard Ringstrand klädd i vit smoking och spelar ett omväxlande program på ca. 5 minuter. Knappast någon annan person är lika starkt förknippad med Skandiaorgeln och det är också han som demonstrerar orgeln när SF-journalen gör ett reportage från Skandia 1944.
Det finns en ny generation biobesökare som aldrig tidigare hört en Wurlitzerorgel och Ringstrands förspel gör stor succé. Ännu fler får chansen att höra honom och orgeln genom de många utsändningarna i radio. Under perioden 1944-1949 medverkade han vid mer än 50 tillfällen, alltid i direktsändning och oftast i form av 25 minuters spel efter Tolvslaget och Dagens dikt, men ibland även i längre utsändningar under rubriken ”Musik under arbetet”.
Willard Ringstrand gjorde även flera grammofoninspelningar på orgeln och de vittnar om att han var både en fantasifull arrangör och skicklig organist. Efter tiden på Skandia anställdes han vid Radiotjänsts musikavdelning som arrangör och kapellmästare och kom i den rollen att introducera den då nya Hammondorgeln för svenska radiolyssnare.
Willard Ringstrand (1908-1973) Annandag jul 1943 inleds SF:s nya giv med förspel på orgeln i anslutning till filmföreställningarna. På orgelpallen och med strålkastarljuset i nacken sitter Willard Ringstrand klädd i vit smoking och spelar ett omväxlande program på ca. 5 minuter. Knappast någon annan person är lika starkt förknippad med Skandiaorgeln och det är också han som demonstrerar orgeln när SF-journalen gör ett reportage från Skandia 1944.
Det finns en ny generation biobesökare som aldrig tidigare hört en Wurlitzerorgel och Ringstrands förspel gör stor succé. Ännu fler får chansen att höra honom och orgeln genom de många utsändningarna i radio. Under perioden 1944-1949 medverkade han vid mer än 50 tillfällen, alltid i direktsändning och oftast i form av 25 minuters spel efter Tolvslaget och Dagens dikt, men ibland även i längre utsändningar under rubriken ”Musik under arbetet”.
Willard Ringstrand gjorde även flera grammofoninspelningar på orgeln och de vittnar om att han var både en fantasifull arrangör och skicklig organist. Efter tiden på Skandia anställdes han vid Radiotjänsts musikavdelning som arrangör och kapellmästare och kom i den rollen att introducera den då nya Hammondorgeln för svenska radiolyssnare.
Ur Röster i Radio den 31 augusti 1946
|
Willard Ringstrand. Bild från SF-Journalen 1944
|
William Lind (1911-1995) är ett annat namn som brukar förknippas med Skandiaorgeln. Han spelade inte lika ofta som Ringstrand, men medverkade både som organist och kapellmästare under några år på 40-talet. Liksom Willard Ringstrand kom också William Lind att fortsätta sin bana hos Radiotjänst.
Annons den 7 februari 1944
Hittills hade SF anlitat etablerade och välutbildade musiker för att spela på Skandiaorgeln, men hösten 1945 valde man att anlita en ännu oprövad kraft.
Ulf Wesslén (1927-2009) var bara 18 år när han anställdes som organist på Skandia. Han hade visserligen redan skapat sig en viss ryktbarhet som jazzpianist, men hade ännu inte börjat sina studier på Musikhögskolan. Han spelade säsongen 1946/47 och lovordades för sitt melodiösa spel. Det hela fick dock ett tvärt slut hösten 1947 när hans orgellärare fick kännedom om extraknäcket på Skandia. Att kombinera studier i klassiskt orgelspel med att spela jazz och dansmusik på kvällarna var inte att tänka på.
I en intervju långt senare berättade Ulf Wesslén ”varje gång dom visar gamla SF-journalen i TV […] känner jag hur jag hissas upp på den gamla Skandiatribunen för att återigen spela mina fem minuter” (DN 13 september 1985). Efter avslutad utbildning var han verksam som organist i Kiruna, Farsta samt under 20 år i Maria Magdalena kyrka i Stockholm. Han var med på några träffar med den nybildades Föreningen Skandiaorgeln och det är från ett sådant tillfälle som detta foto togs, den 25 februari 2007.
Ulf Wesslén (1927-2009) var bara 18 år när han anställdes som organist på Skandia. Han hade visserligen redan skapat sig en viss ryktbarhet som jazzpianist, men hade ännu inte börjat sina studier på Musikhögskolan. Han spelade säsongen 1946/47 och lovordades för sitt melodiösa spel. Det hela fick dock ett tvärt slut hösten 1947 när hans orgellärare fick kännedom om extraknäcket på Skandia. Att kombinera studier i klassiskt orgelspel med att spela jazz och dansmusik på kvällarna var inte att tänka på.
I en intervju långt senare berättade Ulf Wesslén ”varje gång dom visar gamla SF-journalen i TV […] känner jag hur jag hissas upp på den gamla Skandiatribunen för att återigen spela mina fem minuter” (DN 13 september 1985). Efter avslutad utbildning var han verksam som organist i Kiruna, Farsta samt under 20 år i Maria Magdalena kyrka i Stockholm. Han var med på några träffar med den nybildades Föreningen Skandiaorgeln och det är från ett sådant tillfälle som detta foto togs, den 25 februari 2007.
Ulf Wesslén vid det fortfarande orestaurerade spelbordet, 2007.
Foto: Hans-Martin Riben
|
Annons den 15 augusti 1947
|
Ralph Åke Levén (1930-2015) kallades hösten 1947 in att efterträda Wesslén. Även han var mycket ung, 17 år och ännu i början av vad som skulle komma att bli en både lång och framgångsrik karriär. I en intervju som Musikmuseet gjorde sommaren 2007 ger han några inblickar i vad det innebar att vara biograforganist: ”En av de första premiärerna jag hade – det var en film som hette Gilda […] där Rita Hayworth sjöng en sång som heter ”Amado mio”. Det var en så kallad beguine. [Jag] hade tillträde till pressvisningarna [och] hörde den då på fredan, till och med två gånger i filmen, och det räckte med en gång egentligen, för den var väldigt lätt att komma ihåg. [Det var många som förvånades […] att på sjuföreställningen [när] hon sjöng ”Amado mio” första gången, då hade de redan hört den i orgelförspelet […] Och den gjorde sig väldigt bra på orgeln.”
”Det var skojigt, men man var ju väldigt låst […] långfredan var det stängt och julafton var det stängt, men i övrigt så var det varenda kväll […]och man hade vit smoking, så jag kunde egentligen inte gå någonstans […] Vanligtvis satt jag och skrev mina harmoniläxor mellan numren […] Nu efteråt har jag förstått – det förstod jag inte då – att det var egentligen ett hutlöst välbetalt jobb. De erbjöd mig då (och då talar jag alltså om 1947) 600 kronor i månaden!”
Karriären som biograforganist blev kort även för Levén, bara en säsong. Hösten 1948 beslutar SF att upphöra med orgelförspelen och man skyllde på att det var för dyrt att ha en organist anställd. Lönen var utan tvivel hög: En vuxen industriarbetare tjänade endast hälften så mycket och personer i Levéns ålder ännu mindre. Kanske var publikens intresse inte heller längre lika stort som i början. Orgeln hörs regelbundet i radio ännu något år. Det går några år, men så våren 1951 kommer en gästorganist från Danmark och blåser liv i orgeln.
”Det var skojigt, men man var ju väldigt låst […] långfredan var det stängt och julafton var det stängt, men i övrigt så var det varenda kväll […]och man hade vit smoking, så jag kunde egentligen inte gå någonstans […] Vanligtvis satt jag och skrev mina harmoniläxor mellan numren […] Nu efteråt har jag förstått – det förstod jag inte då – att det var egentligen ett hutlöst välbetalt jobb. De erbjöd mig då (och då talar jag alltså om 1947) 600 kronor i månaden!”
Karriären som biograforganist blev kort även för Levén, bara en säsong. Hösten 1948 beslutar SF att upphöra med orgelförspelen och man skyllde på att det var för dyrt att ha en organist anställd. Lönen var utan tvivel hög: En vuxen industriarbetare tjänade endast hälften så mycket och personer i Levéns ålder ännu mindre. Kanske var publikens intresse inte heller längre lika stort som i början. Orgeln hörs regelbundet i radio ännu något år. Det går några år, men så våren 1951 kommer en gästorganist från Danmark och blåser liv i orgeln.
1950-talet
Benna Moe (1897-1983)
Benna Moe var född i Köpenhamn och utbildad i orgelspel, sång och komposition vid Det Kungl. Danska musikkonservatoriet. Hon gästspelade ofta Sverige och var t.o.m. under några år på 40-talet bosatt i Mora. Efter kriget återvände hon till Köpenhamn och spelade 1948-50 på biografen Palladiums Wurlitzer (Op 2220 från 1937). I juni 1951 gästade hon Skandiaorgeln och gav bejublade konserter under tre veckor.
Delar av konsertprogrammet spelades in på grammofon, bl.a. Tea for two (V. Youmans), The donkey serenade (R. Friml), Salut d'amour (E. Elgar) och Tennsoldaternas vaktparad (L. Jessel).
Detta var med största sannolikhet sista gången orgeln spelades inför publik på sin ursprungliga plats.
Benna Moe (1897-1983)
Benna Moe var född i Köpenhamn och utbildad i orgelspel, sång och komposition vid Det Kungl. Danska musikkonservatoriet. Hon gästspelade ofta Sverige och var t.o.m. under några år på 40-talet bosatt i Mora. Efter kriget återvände hon till Köpenhamn och spelade 1948-50 på biografen Palladiums Wurlitzer (Op 2220 från 1937). I juni 1951 gästade hon Skandiaorgeln och gav bejublade konserter under tre veckor.
Delar av konsertprogrammet spelades in på grammofon, bl.a. Tea for two (V. Youmans), The donkey serenade (R. Friml), Salut d'amour (E. Elgar) och Tennsoldaternas vaktparad (L. Jessel).
Detta var med största sannolikhet sista gången orgeln spelades inför publik på sin ursprungliga plats.
Benna Moe vid Wurlitzerorgeln på Palladium i Köpenhamn. Okänt årtal, okänd fotograf
|
Notis i SvD den 23 juni 1951
|
Så här låter orgeln i dag
Här kommer ett kort ljudklipp från Simon Gledhills konsert 2017. Det består av en välkänd fanfar som följs av några takter från "Hooray for Hollywood"
Här kommer ett kort ljudklipp från Simon Gledhills konsert 2017. Det består av en välkänd fanfar som följs av några takter från "Hooray for Hollywood"
Skandiaorgeln såldes 1965 till Stockholms stad. Den sattes upp i Blå Hallen i Stadshuset och fungerade under några år som reservorgel under tiden Blå Hallens egen orgel, Walcker Opus 2073 (klicka här) , genomgick en större renovering och utökning. Troligen avstod man från att installera slagverk och ljudeffekter under denna tid. Orgeln användes inte till konserter, utan enbart för samlingsmusik vid olika evenemang.