Arild Jägerskogh, ger här en beskrivning av en biograforgel:
Under filmens första år var de större biograferna tempelliknande palats i guld och sammet med elegant utsmyckning och effektfull belysning. Föreställningarna var spektakulära och påkostade. De omfattade såväl film som shownummer och musik.

Ofta hade man ganska stora orkestrar med stråkar, blåsare och slagverk. Att driva en biograf var alltså en ganska dyrbar verksamhet. Därför blev intresset stort när en eng­elsk orgelbyggare och organist, Robert Hope-Jones presenterade sin elektriskt manövrerade piporgel, en enmansorkester med mångkanalig stereoeffekt och en väldig mängd klangeffekter: The Theatre Organ eller Cinema Organ som typen benämns i Storbritannien.

Tillsammans med den amerikanska firman The Rudolph Wurlitzer Company byggde han ”The Wurlitzer Hope-Jones Unit Orchestra". Snabbt fick den det folkliga namnet ”The Mighty Wurlitzer”. Den installerades i ett mycket stort antal biografer över hela västvärlden. Det kom snart kopior på marknaden, eftersom det fanns ett stort antal etablerade orgelbyggare som började tillägna sig tekniken.

Biograforgeln, som vi säger på svenska, var i begynnelsen försedd med ungefär sam­ma klangeffekter som en klassisk orgel, en kyrkorgel. Det är alltså en piporgel. Men detta nya instrument ut­veck­lades snabbt och fick en helt egen profil och började låta på andra sätt än de klanger som den klassiska orgeln kunnat erbjuda. Biograforgeln är ett av Skan­di­na­viens mest bortglömda musikinstrument, fastän det har funnits flera också i vårt land. Det här handlar om en viktig bit av ljudfilmens historia, tiden innan man kun­de göra långa ljudinspelningar och skapa synkronitet med den rörliga bilden. Bio­graf­­or­geln kunde ge i stort sett allt man kunde önska i ljudväg, utom tal och sång. Till att börja med, kunde spelbordet (the Console), den enhet där organisten sitter och spelar, placeras var som helst i rummet. Hela orgelns pipverk manöv­re­ra­des med hjälp av snabba, tystgående elektropneumatiska ventiler. Det gjorde att man kun­de placera ut orgelns pipverk på många olika platser i lokalen.
Ganska snart etableras helt nya klangeffekter. Med hjälp av tremulanten, en vibrerande luftbälg, fick man piporna att sjunga med tremolo. Det här låter mycket sensuellt. Man fann också upp nya typer av orgelpipor, som gav nya klanger. De flesta biograforglar har flera tremulanter med olika frekvens och amplitud för olika stämmor. Det gör att orgeln kan efterlikna t.ex. en stråkorkester, där musikerna spelar lite olika snabbt tremolo och lite olika stora tonhöjdsvibraton. Det klingar som en stor orkester.
I en klassisk orgel kommer den mest vanliga klangen av den karaktäristiska huvud­stämman (Principal) av smala flöjtpipor av metall: I biograforglarna har den namnet Diapason.
I Biograforgeln är Tibiastämman den mest vanliga och karaktäristiska klangen. Tibiaklangen har senare i tiden efterliknats bå­de av den elektromekaniska Hammond-orgeln och av senare elektroniska orglar. Ti­bian har en mystisk, luftig och sensuell klang, där en svag grundton kompletteras med en star­kare tersöver­ton. Tillsammans med tremoloeffekten blir musiken väl­digt förförisk. Så ansåg man under 1920-talet när instrumentet var en nyhet.

Precis som den klassiska orgeln, har biograforgeln inte bara flöjter, labialstämmor, utan också metallblåsinstrument, tungstämmor. Tungstämmorna imiterar t.ex. horn, trom­bo­ner, trumpeter och bastubor.
​
Biograf­orgeln arbetar också med ett betydligt högre lufttryck än en klassisk or­gel. Biograforgeln har väldiga styr­ke­resurser, så att organisten också kan skapa ljud­effekter som på ett överty­gan­­de sätt kan imitera storm, passer­an­de tåg, åska. Den kan ock­så spelas viskande svagt utan att låta grumlig i tonen, som en elektrisk orgel kan göra. Diaphone­stäm­­mor gör det möjligt att spela mycket snabba basstämmor, som ”walking bass” i jazz­musik. Det är inte möjligt att skapa snabba basstämmor på orglar med konven­tion­ella basstämmor.

Förutom pipuppsättningen har biograforgeln ytterligare en särskild registeruppsats med en hel rad verkliga kromatiska slagverksinstrument som spelas från tangen­ter­na och manövrerar elektropneumatiska klubbor.